< BACK

Anja Fredells verk tecknar en bild av skogen inifrån. Konstnärens perspektiv tycks vara det av skogen omslutna där denna utgör platsen för skapandet, snarare än dess objekt. Till skillnad från havet som betraktas och skildras på avstånd, tycks skogen placera konstnären på insidan, som om den utgjorde utgångspunkten. På så sätt återkommer Fredell till skogen, men inte som ett objekt för betraktelse, utan som en förutsättning för skapandet.

Författaren Marguerite Duras har beskrivit skogen som en plats för skapandet att ta form, och mer specifikt det kvinnliga, eftersom kvinnorna där har kunnat röra sig bortom det redan bekanta, bestämda och kontrollerade. Skogen är för Duras den första platsen, begynnelsepunkten, dit kvinnorna sökt sig för att hitta de fria uttrycken och det skapande talet, ”une parole inventée”. Det kreativa och lekfulla tal ”som var kvinnornas, men som de aldrig hade lärt sig”, och som skogen, med sin mystik och suggestiva kraft tycks möjliggöra.

I Fredells verk, liksom hos Duras, finns denna öppning i skogen. Skapandet kräver att konstnären tar sig in i skogen, omsluts av den, för att där, som Duras skriver, ”äta av dess frukter, promenera barfota på stigarna, simma i dess floder.” Genom sitt konstnärskap tycks Fredell ta sig in i detta okända landskap. Konstnären vet, liksom surrealisterna före henne, att det är där, i närhet till detta okända, kanske fasansfulla, som drömmens och mystikens värld gör sig kännbar. Skogen, som Max Ernst har skrivit, utgör den främsta platsen för att framkalla drömmen – där finns den yttersta drömledaren.

Detta tycks vara en genomgående nödvändighet i Fredells verk: att närma sig skogen och dess skuggor, att tala inifrån denna främmande, laddade plats.

Men verken väcker också frågor om gränsen mellan skogen och konstnären. Hur långt in i skogen kan hon gå, utan att bli uppslukad av den – bli ett med den? Ska vi förstå verket ”Jag är skog” som den yttersta punkten av denna närhet, där symbiosen uppstår och konstnären upplöses? Jag tror inte det. Kanske är det snarare verket självt som talar? På så sätt vittnar det om ett nödvändigt avstånd, där konstnären träder i bakgrunden för det som tar form. Det är just för att Fredell talar inifrån skogen, men samtidigt utifrån den, som hon kan finna dess uttryck.

Här finns en intressant spänning mellan en nödvändig närhet som för konstnären till skogen, och en lika nödvändig distans som samtidigt håller henne på tillräckligt avstånd för att kunna uppfatta den, och därmed, med den sinnlighet som så starkt präglar Fredells verk – gestalta den. Kanske var det denna spänning Duras menade att kvinnorna hittade i skogen – den som tillät det egna talet att ta form, präglat lika mycket av en stark dragningskraft som en fasa inför det okända. I Fredells verk tycks lockelsen starkare än fasan. Den verkar driva henne till skogs för att väl där, i skapandet, upprätta det avstånd som är verkets – det som ger kontur åt skogens okända landskap.

Elin Alfredsson Malmros

Paris, 25 december 2025